Kamikaze Squirrel

Ansikten utåt

2011-06-14T12:51:00.002Z

Människan bär olika ansikten under olika förutsättningar och ibland brukar man använda uttrycket ”tappa ansiktet” för när en person känner skuld och skäms. Kanske är det helt enkelt så att människor på många sätt vill se sitt ansikte som vad de i själva verket är och definierar sig själva utifrån deras kroppsliga representation. Fast ansiktet är ändå en prekär och sårbar del av människan. Ansiktet visar vår ålder. Rynkor berättar en del om vem vi är. Har en människa skrattat mycket eller rynkat på ansiktet? Hade personen synfel? Kisade hon eller han för mycket? Det är linjer som formar vårt ansiktes yttersta konturer. Men de linjerna som är rynkor målas inte upp slumpmässigt. När en människa mår dåligt blir ansiktet förvridet. Det sker en förändring och ögonen faller inåt som gropar utgrävda av tid och förmultningsprocesser. Ett lätt sätt att se om en människa känner sig säker på sitt ansikte utåt är genom att ta fram en kamera.

Jag får alltid små spasmer i ansiktet när någon fotograferar mig. Jag gör omedvetna rörelser med ansiktet. Flera stycken i rad. Och många av bilderna blir därför rätt dåliga. Att fotografera någon som mig innebär en direkt smärta. Jag kommer ihåg något. Jag minns hur det är att sitta och titta på bilder och se sig själv förvridas till något som helt enkelt inte är jag. Ansiktet minns snabbare än hjärnan. Kroppen reagerar spontant och ohejdat. Plötsligt avslöjar ens beteendemönster något undermedvetet. Jag ville inte sända ut signalen ”osäker”. Men ögonblicket är borta. Kameran var där och fångade min osäkerhet. Jag kände på mig det. Och människor kan titta på mig och tänka ”hon ser rätt fin ut. Det blir säkert en bra bild”. Sen ser jag hur de tittar på kameran och visar ”jag ska inte visa något”-uttrycket i ansiktet och då känner jag instinktivt att personen på bilden som blev felaktigt framställd var jag.

Det enklaste sättet att förutspå hur en situation kommer att utvecklas är genom att bestämma sig för att analysera situationen och berätta precis vad saker och ting är och inte är. Det är fullt möjligt(nästan sannolikt) att personen på bilden som blev dålig inte var jag. Men nu bestämde jag mig för det. Jag kommer aldrig att se bilden och därför är sanningen enligt mig att bilden blev dålig på grund utav min förutbestämda uppfattning. Människan är duktig på att bara genom att se en annan människa komma fram till en slutsats.

Det finns de som lever på att förvrida sitt ansikte utåt. Jag har bara träffat en människa som jag säkert kan säga gör det och det enbart för att kvinnan i detta fallet var väldigt dålig på att spela ut sin roll fullständigt. Hennes problem var att hon bedömde alla andra som korkade och överskattade hur effektivt hennes sociala spel var. Jag har haft den här tanken i många år. Redan som femtonåring tror jag. Det har alltid varit en av mina centrala, privata, sanningar. Beteende smittar av sig och priset man betalar när man gör en onaturlig grimas är att grimasen fastnar. Och år, inte många år, senare är personen inte samma person längre. Våra känslor, våra tankar, och vårt fysiska beteende hör samman och lever i ett frigjort kluster. Och om något sipprar ut genom masken som ens ansikte kan komma att bli beror det avslöjandet då på att personen saknar ärlighet eller självinsikt? Något behov finns där och när en balans rubbas sker en motreaktion. Och ännu en motreaktion. Och ännu en motreaktion.

Det är problemet med lögner. De blir till sanning om man inte är vaken och medveten. Det är i princip helt omöjligt att behålla samma grad av medvetande hela tiden. Något annat kommer att spela in. Något vi inte kan styra. Psykologer kallar det för det undermedvetna. Min vän Andrew säger att han alltid kunnat känna sig som egen och att en del av honom alltid varit samma. Jag kan väl hålla med på ett sätt. I teorin kommer människans neurologiska grund att förändras och om man inte tror på dualism så kommer Andrew aldrig vara samma människa mer än i flyktiga ögonblick. Kanske finns bara minnet av att känna samma förnimmelser över konstant tid som lurar Andrew eller mig till att tro oss ha något fast ansikte(eller själ om man är troende). I vilken grad våra minnen påverkar våra minnen och i vilken grad påverkas människan av tiden?

De flesta kan ju ändå observera att andra människor inte slutar att vara sig själva helt på några år. Men detta kan bara vara det yttre beteendet. Jag har en idé eller har upplevelse om att först förändras tankarna och sedan beteendet och till sist kroppen, det ytliga. Kanske finns det förändringar som håller på att ske inom människor i min närhet som inte kommer att nå upp till ytan(ansiktet)förrän om flera år? Och om jag då inte ser de förändringarna så kommer de aldrig att finnas.

Och min värld kommer att se ut precis som jag ville att den skulle se ut. Utvecklingen kommer att ske i den riktning som alla mina olika känslor tillsammans skapade. En avvägning där minnen och nya känslor samverkar. Idealet blir precis som ansiktet det enda som människan själv ser. Men grunden till idealet är ett kaos av slumpmässiga och bestämda faktorer.

Swedenborg skrev att det yttersta av människan var håret och att det yttersta av ordet var den bokstavliga betydelsen(i kontexten att ordet var gud). Fast jag tror nog att det yttersta av människan är framtiden. Innanför huden finns idealet och innanför idealet finns minnen. Och innanför minnena finns känslor och i känslan finns verkligheten. Är det i kärnan av kärnan som renhet finns? Är allt annat då nersmutsat?

Är det här verkligt?

2010-10-14T23:07:00.002Z

Sitter uppe klockan 01:07 och tänker på att det vore trevligt att ha något att säga. Kanske kunde den där grunkan som sitter ovanpå halsen skapa en bra tankegång till mig. Det vore underhållande att få blod i maskineriet igen. Det eller sätta igång min melatonin producering. Kära hjärna! Gör det nu.

Vad är verkligt? Vad är overkligt?

För att kunna uppskatta vad som är verkligt så måste det finns någon form av öververklighet eller upphöjd verklighet. Något som människan kan påstå är höjden av medvetande. När jag spelar en låt i min mobil tänker jag direkt på hur det är att vara omgiven av snö, andas frisk luft, och känna rädsla för att slå sig hårt med snowboarden i nästa sväng. Är det inte komiskt att en känsla som rädsla kan få två helt olika innebörder beroende på kontext?

Rädsla är det som håller människor borta från det som är skadligt. Att falla. Att slå sig. Att betingas till att tänka en gång extra innan man gör en viss handling. Rädsla är negativt. Och ändå kan rädsla kännas som en helt annan dimension. Medvetandet förändras. Varje sekund dras ut. Precis innan ett hopp som man vet kan sluta illa ökar pulsen, arousal ökar, och alla intryck regristreras på ett helt annat sätt.

Är det de ögonblicken som är öververkliga? Fast det går att ifrågasätta det där. Hur ofta är en människa i ett sådant tillstånd av medvetenhet? Inte särskilt ofta. Om man går efter en majoritetsprincip är alltså det där öververkliga medvetandet inte mer verkligt utan snarare mindre verkligt.

Lägre medvetande kanske är detsamma som lägre hjärnaktivitet. Att ta en drog som t.ex. alkohol försämrar hjärnansaktiviteten. Och medvetandetillståndet förändras därefter. Men att se på teve är också en form av lägre medvetande då. Jag gör ju faktiskt inget mer än att vara åskådare när jag ser på ett teveprogram. Känslan av att bara titta på medan saker sker har jag haft många gånger. Det är en passiv roll. Det är en ensam roll. Precis så som livet känns. Jag är ju fångad i mitt eget medvetande. Jag kan inte titta ini någon annans verklighet och se skillnaderna mot mitt kluster av nervssekvenser. Jag kan se beteendet. Är beteendet människan? Nej, bara idioter reducerar människan till deras beteende. Simpelt. Såhär måste det vara! Människan är sitt medvetande. Människan är däruppe någonstans!

(peka mot prefrontalcortex)

Gud finns. Djävulen finns. Beteendemönster. Perspektiv. Drömmar. Allt finns där. I kärnan av min mänsklighet. Fångad. Inbunden. Utan redskap att någonsin dela min verklighet med någon annan på ett tillfredsställandevis. Det är inte konstigt att jag ibland önskar att det fanns en gud.

Tänk att röra vid någon annans medvetande. Jag föreställer mig att medvetandet är som ett ljus. En puls. En klump med energi. Medvetandet är som det första andetaget ett spädbarn tar. Eller det sista hjärtslaget hos en väldigt gammal människa. Medvetandet är alltså allt. Början och slutet. Allt därimellan och med flera olika nivåer.

Och det finns inget bra svar på frågan: Är det här verkligt?

Om internet och privatliv

2010-06-15T23:35:00.004Z

Många sidor på nätet handlar idag om att göra sig sedd och det _kan_ vara dåligt. Det kan låta som ett rätt konstigt påstående. Borde det inte vara så att internet för med sig socialkommunikation och att all socialkommunikation är av godo? Vari ligger skillnaden mellan att jag skriver en blogg om något jag tycker är intressant och att jag skriver en blogg om var jag åt igår?

Jag tycker det finns en gräns mellan det som är för privat och det som jag skriver för att jag tror det väcker positiva tankar. Någonstans i all meningslöst egohävdande får vi ändå fram en pusselbit av hur den moderna människan ser ut. Det ytliga i att ständigt sätta sin egen person främst ger mig kväljningar. Historier som denna är det som får mig att reagera:

http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/karnkraft/article265297.ece

En person som driver en prokärnkraftverk sida visar sitt ansikte utåt genom att provocerande begära ut offentliga uppgifter från en annan forskare. Offentlighetsprincipen som egentligen är en god princip om den används rätt missbrukades när en lundaforskare ombads publicera hela sin inbox från KTH dagar innan ett kritiskt seminarium inom branschen. Till historien hör att forskaren ifrågasatte uranbehållares påstådda brist på korrosion. Jag tänker inte gå in på det hela mer då jag inte har mycket information om vad som hänt. Däremot ser jag flera problem med sponsorer, patent, och offentlighetsprincipen. Men en sak kan jag ta med ifrån scenariot.

Det blir allt viktigare för massor med människor att profilera sig på nätet och många av de som gör detta håller inte alltid "informationsspridande" som viktigaste punkt på sin agenda.

Det är tydligt att för många är internet inte bara ett sätt att sprida goda idéer utan även ett sätt att sprida en bild av sig själv som framgångsrik X person. En persons handlingar sprider sig och påverkar mer än vad man till en början kan tro. Det kan verka harmlöst. Men att profilera sig själv istället för att sätta fokus på vad som är viktigt sänder ut ett väldigt klart budskap: Det är viktigare vem som säger vad än vad som sägs. Människan är vad den skapar och inget mer.

Det skapar grupperingar och spelar på människans mer lättmanipulerade godtrogenhet. Vilket leder till problem från min sida. Applikationer som Facebook, twitter, och olika forum skapar en hysteri kring den egna personen. Det ger "kickar" till osäkra personers ego men leder det samtidigt till att vi skapar ett bättre samhälle? Eller ens till att personen som får bekräftelse faktiskt mår bättre? Problemen hopar sig när egomonster kräver mer plats för att bota sina komplex. Lösningen till egomonsters problem kanske inte alltid är att personen syns för lite. Problemet behöver inte nödvändigtvis bli mindre av att ett starkare "värde" utåt upprätthålls.

Mår verkligen människor bra av ett mer ytligt samhälle? Jag kan ta ett mer populärt exempel. Jag kan inte se många kvinnliga bloggares liv i deras bloggar. Jag kan se vad flickan gör, vilka produkter hon använder, och att hon gillar att vara politiskt korrekt. Men bakom all gimick, allt publiksvärmeri, finns det något äkta där?

Paradoxalt nog verkar det för mig som utomstående att ytlig kommunikation och "networking" faktiskt skapar en plattform som för människor längre bort från sig själva. Från det som finns under ytan. Bakom all prestige. Vill vi verkligen behöva tänka på hur det ser ut på andra sidan konstant? Varför strävar vi mot att ständigt visa upp vår egna person? Vad ger det dig?

Relationen mellan internet och privatliv är komplex. Internet är ett kommunikationsverktyg och kan användas på både postiva och negativa sätt. En varningsflagga dyker upp: Någonstans borde man faktiskt tänka på att information som visas upp på internet får konsekvenser oavsett hur ytligt budskapet är. Och det omvända. Olika forum på nätet tiltalar människans känsligaste psykologiska punkt. Nämligen vårt behov av bekräftelse. Det kan vara en god idé att sätta upp gränser för vad för sorts information man sänder ut och vad målet är. Att tänka igenom vad för funktion det man skapar uppfyller och om man till fullo kan stå bakom de konsekvenser ens påverkan kan få. Leder min provokation till att en fråga blir mer synlig eller gör jag enbart detta av egoistiska anledningar?

Medfödda tankefel

2010-06-15T01:35:00.008Z

Förmågan hos människor att medvetet kunna sammankoppla olika objekt, händelser, och scenarion med varandra är välutvecklad.

Vi bildar dagligen tankemönster för att kunna förstå och tolka vår verklighet. I ett mer företagsamt samhälle som sätter starkt fokus på effektivitet, kategorisering därefter, och specifik värdering blir förmågan att se mönster oumbärlig. Problem uppstår när ett exemplariskt tankemönster som används i ett yrke börjar påverka även vår fritid. Egentligen är det väl inte så konstigt att människor tar ett sätt att tänka på som får positiva reaktioner på arbetet och använder det även i sin vardag.

En relativt erkänd tanke kring hur minne lärs in är att kategorisering skulle hjälpa till inlärningen av vissa objekt/tankar/idéer. Det finns studier som visar att kategorisering sker som en sorts mer ekonomisk hantering av minnen. Det borde åtminstone i teorin leda till att personer kan bilda fördomar "undermedvetet". Vilket också är en skrämmande tanke.

Problemet är att människor tar förenklandet och mönsterskapandet ett steg för långt. Det finns de som gärna vill bryta ner människors värde till deras handlingar. Det får det som sker i psyket under handlingarna, det som komplicerar frågan om frivilja ytterliggare, att försvinna. Människor är inte enbart det som kan ses med blotta ögat Det finns helt enkelt mer än det som vistas på ytan.

För ja. Det som är abstrakt, unikt, och som inte tillhör ett klart mönster är svårt att hantera. Men det existerar fortfarande sådant som inte går att kategorisera. Och människan är såpass komplex att en förenkling i vissa fall är dehumaniserade. Det medfödda tankesätt som kategorisering innebär kan leda oss till en förenklad värld.

I kombination med en mer utpräglad "analyserande" personlighet leder det till en mindre human värld. Eller med andra ord; Till en värld där det inte finns plats för människor som inte är "enkla" att kategorisera eller värdera. Som tillåter sig själva att inte enbart vara verktyg till ett mål som vi inte vet var det leder.

Ett personligt helvete

2009-07-08T18:14:00.005Z

Jag sitter och läser "The Lucifer Effect". Det är intressant att se likheterna mellan de fängelser man skapar i tanken och de som faktiskt existerar i verkligheten. Det får verklighetens värde att verka som något som finns i främst i andra hand. Verkligheten verkar sekundär i relation till upplevelserna och tolkningen av det som sker.

Det är slående hur mer psykiskt instabila människor tenderar att ta samma behandling mycket hårdare än andra. Det som psykologen Zimbardo vill visa med Stanford Prison experiment kommer såklart fram. Men det jag tycker är riktigt intressant är att se hur stor vikt vårt psyke spelar ini hur människor uppfattar en situation. Det verkar som om vissa människor har lättare för att ta åt sig illusioner och leva sig ini dem. Den konservativa fången "Sarge" håller hårt om sina principer medan andra fångar lättare tappar greppet om verkligheten. Inte så underligt verkar mer kreativa personer snabbare psykiskt bryta ner sig själva med yttre hjälp.

Jag vet inte hur länge jag hade klarat mig i fångenskap. Men om jag tittar på hur jag behandlat människor tidigare förstår jag att jag är en av de människorna som ligger i riskzonen till att skada mig själv och alternativt andra om jag blev pressad av en yttre situation. Mina moraliska principer är ytterst svävande och relativistiska. Den konsverativa "Sarge" gick ini själva experimentet med en endaste bakomliggande tanke. Han skulle upprätthålla sina principer men inte göra detta på andras bekostnad. Jag tror att hans redan skapade plan hänger samman med att han lyckades bra senare i själva fångenskapen. Att ha en klar plan och definiering av vad som är moraliskt korrekt verkar göra det enklare att handla därefter. Även om Sarges idéer är enkelspåriga kan jag inte låta bli att undra om det kanske är det här "karaktärsbyggande" går ut på. Det verkar som att i ett fängelse finns det vissa regler som är skapade enbart för att trycka ner andra och skapa en känsla av fångenskap. Ett sätt att få de fångade att känna att de förtjänar detta och när de är klara med erfarenheten har de mått tillräckligt dåligt för att få komma tillbaka till samhället. Var gränserna går och hur mycket lidande som ger återupprättelse för personen är svårt att veta. Jag är såklart väldigt kritiskt inställd till detta perspektiv. Det är svårt att se det logiska i att någon som redan skadar andra och därmed med största sannolikhet redan är lidande skulle omvändas genom att få mer lidande. Men för att återgå till huvudämnet. Jag kan se vissa situationer då det är rätt att handla efter _andras_ moraliska principer. Själv gör jag inte särskilt ofta det.

För det mesta jämför jag bara de olika moraliska värdena mot varandra. Jag brukar inte säga att jag aldrig skulle handla på ett visst sätt. För mig är allting situationsbundet. Vilket är aningen oroande . Detta innebär att jag kommer att ha en tendens att handla icke konsekvent och öka risken för moraliska snedsprång.

Det verkar som om det kommer en inre säkerhet av att förhålla sig inom linjerna för andras system. För visst kan man en sorts blind övertygelse överallt i samhället. En övertro på att andra, se bättre lämpade personer, redan tänkt igenom varför man ska göra på ett visst sätt. Samtidigt finns det anledning till att vara kritisk. Det är ett klassiskt maktgrepp att sätta upp regler, som kan bryta mot individers sunda förnuftet, och sedan låta de mest plikttrogna få belöningar.

Men det har aldrig förekommit mig att man skulle må bättre, bli starkare, genom att vara på det sättet som Sarge är. Om man ser på experimentet till sin helhet verkar de som plågas minst vara de som lyder och har en fast handlingsplan.

En del i att vara mindre utsatt för psykiska attacker är att skapa ett eget fängelse av lagar och ordningar som man konsekvent måste följa. När sedan en situation kommer som är dunkel och svårhanterad kommer det alltid finnas ett svar. Det finns ingen plats för tvekan. Ingen tid för agnostiker att grubbla i några dagar och återkomma. Det finns två-tre sekunder att avgöra vad som är rätt handlingsplan och en relativist kommer då att bli en oförutsägbar variabel. Medan någon som är konservativ och därmed mer konsekvent kommer gynnas av situationen bara genom att följa det tidigare systemet blint. Att sedan känna att det finns en förklaring till verkligheten.

Att mycket är förenklat i samhället fyller en funktion på flera plan. För de som följer reglerna: Säkerhet och känslan av att spela roll.

För de som skapar reglerna: Känslan av makt när de underordnade handlar såsom de vill.

Den elaka twisten: De som skapar regler och som egentligen borde följa sina egna regler till punkt och pricka kommer med största sannolikhet att ha problem med att göra detta. För vem ska ge den auktoritära en inneboende styrka? De underordnade får sin bekräftelse av den överordnade. För de som bestämer finns det ingen högre makt att söka vägledning hos. Inget sätt att veta vad som är rätt och fel. De vet ju sanningen. Sanningen är vad de med makt skapar. Vilket betyder att då finns inte sanningen utanför människan. Utanför allt beslutsfattande existerar något helt annat. En värld av gråskalor som blir undantryckt av effektiva och karaktärsbyggande förenklingar.

Att ständigt försöka se verkligheten som den är har ett högt pris. Så vad väljer du helst? Ett personligt helvete eller en opersonlig himmel?

(ha, som om du har något val!)

Internet och politik

2009-06-02T07:45:00.002Z

The daily show har slutat att sända ut sina gamla avsnitt gratis via nätet för alla som har en ip-adress som indikerar att du är svensk. Istället får vi målgruppsinriktad reklam från glamour i det högra hörnet och inga avsnitt. :(

Ännu en dålig kombination av internet, politik, och globalisering. Räckte det inte med att jag inte fick se de gamla South Park avsnitten?

I detta fallet förstår jag verkligen inte. The Daily Show sänds ju inte ens i Sverige!

http://www.thedailyshow.com/full-episodes/index.jhtml?episodeId=228051

men här är i allafall en bild på en ekorre! *blir lite gladare*

Engagemang från Malmö! Debatt om Islamofobi

2009-06-01T20:22:00.010Z

Jag var på den här debatten ikväll:

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article435298/Stort-intresse-for-debatt-om-islamofobi.html

Debatten som hölls igår var tydligt vinklad. Feministen, vänsterradikalen, och personen som var muslim men utan tydlig politisk ideologi fick ta upp mer plats i diskussion än de liberala motsvarigheterna. Även i artikeln på hemsidan får de ovannämnda mer plats. Rakel, kulturredaktör på sydsvenskan, valde att stressa Åberg så fort han gavs en chans att tala. Detta trots att Malm(Marxisten)fick tala under en väldigt stor period i början av debatten.

Man kan ifrågasätta varför de ens valde att ta dit en person som ska föreställa en antagonist i diskussionen när de sedan väljer att ge personen mindre tid.

I övrigt fanns det flera motsättningar under kvällens gång. Diskussionen höll sig på en "vilken-akademiker-skrev-vad"-nivå. Det blev väldigt mycket smutskastande, väldigt mycket irrationellt namndroppande, och en diskussion som i slutändan handlade mer om höger- och vänster- ideologi än om islamofobi.

Två slutsatser kom jag fram till under kvällens gång:

*Anledningen till att de äldre tidningarna inte kommer att hålla i längden mot de nyare alternativen är för att de väljer att vinkla sina events och sina texter. Tidningar såsom Sydsvenskan vill uppenbarligen inte bli seriöst behandlade. Hade de velat detta hade de försökt att hålla en objektiv nivå på sina skrifter och släppt in flera åsikter än de som de tyckte var passande. Fördelen som nätpublikationer har är att de tvingas att släppa in den motsatta sidan. Hur många diskussioner sker inte i den lilla kommentateringsrutan istället för i själva blogginlägget?

Tittar man på Sydsvenskans hemsida väljer de att inte släppa in bloggarna på arenan. Det finns ingen möjlighet till länkning av andra sidor än till artiklarna. På framsidan av gårdagens tidning bjöd de in alla till diskussion. Men denna inbjudan var uppenbarligen bara gällande till de som delar kulturredaktionens politiska åsikter.

*Femiministen, Pernilla Ouis, valde direkt att påstå att det finns en offerroll som målas upp av muslimer. Detta påstående är enligt mig bara en projicering av hennes åsikter gällande feminism. När det gäller frågan angående hur mycket islamofobi det finns i ett samhälle tror jag inte att det finns en psykologisk bakgrund till det hela. Det existerar rasism. Verklig rasism. Och detta motstånd är inte fabricerat eller har en psykologisk bakgrund.

Detta var problemet med diskussionen. Det fanns en tydlig motsättning mellan verkligheten(som satt i publiken) och de överdrivna stereotypiska karaktärerna i panelen. Akademiker som höll sig långt ifrån kärnpunkten i debatten; vad kan vi göra för att förminska islamofobin. Och långt borta från verkligeheten. När en högerextremist i slutet av debatten valde att ställa sig upp och skrika ut sina rasistiska åsikter gjorde verkligheten sig gällande. Det här är ett verkligt problem. Som ikväll fick sakna en verklig diskussion.

Kvällens mest idiotiska påstående: "Jag kan tvätta mina kläder och behandla min fru väl utan att det behövs feminism"

Från Salih Tufekcioglu som tycker sig vara representativ för hela det muslimska nätverket. Tydligen behövs det inte feminism. Eller politiskt motstånd för att få Salih att tvätta. Och det är ju trevligt att höra.

Ett försvarstal till det som inte får kallas vetenskap

2009-05-04T22:21:00.005Z

Jag tycker alltid det är lika roande att titta på skillnaderna mellan hur en filosof skriver och hur en vetenskaplig forskare inom vissa ämnen skriver. För det första finns det en skillnad i vilken plats i tiden de väljer att vistas i. En filosof härleder ofta det han eller hon skriver långt tillbaka i tiden. Samtidigt finns det hos vissa filosofer en sorts övertro på att vissa kunskaper aldrig dör ut. Medan en vetenskaplig forskare ständigt måste ifrågasätta den nuvarande doxan och vara konstant bunden av hur det ser ut just idag. Informationen blir bättre ju nyare den är. Vilket många gånger är det motsatta inom filosofin. Inom filosofin går det inte riktigt lika lätt att skriva till ord och tankar. Varje sida som har ett värde inom humaniora tenderar att börja på samma plats i historien men kommer i slutändan ändå inte ens tillhöra samma bok. Bokens författare är nämligen så nära knuten till skriften att för att vara en del av dess unika dimension måste man förstå författaren.

Det verkar vara tämligen asfalterat inom filosofin. Inte konstigt att det finns så många ”guider” till tidigare verk. Om man läser om Nietzsche finns det flera nya tolkningar och verktyg. Böcker som filosof X på nittio minuter finns i flera varianter. Självklart finns dessa skrifter till av en anledning. För att mycket av det som skrivits av stora män(inte så ofta kvinnor) är abstrakt och drar ofta stora svepande gränsdragningar. Det finns alltid plats för tolkning. Tvärtemot vetenskaplig information som skapas med intentionen att kunna stå för sig själv finns humanistiska verk till för att appliceras. Det finns de inbitna vetenskapsmän(och idag rätt många kvinnor) som ser på humaniora som något värdelöst. De liknar allt som inte har kommit fram med hjälp av hypotetisk deduktion vid religion, fantasier, och sagor. Något som inte existerar om man slutar se på det. Och de har rätt! För om man tar bort människan ur humaniora så förlorar den sitt värde. Men mycket hos människan är just en illusion. Sättet vi upplever verkligheten på skiljer sig väldigt mycket från alla andra fenomen. Det är personligt uppbyggt. Hur kan vi då säga att filosofi, som är så nära anknutet med människan, inte skulle kunna ha ett värde? Det är bara ytterliggare ett sätt för människor som tänker på liknande tankar att komma närmare varandra och att se verkligheten på ett väldigt verklighetstrogetvis. Så ja. På ett vis är filosofi en sorts fantasi som stämmer överrens med en grupp människor. Men att påstå att bara vetenskapen skulle ha patent på "sannolikt" är idiotiskt. För de personer som upplever världen enligt exempelvis existentialismen är det inte något tal om sannolikhet längre. För de individerna som tror på detta är det sanning. Vem har då rätt att bestämma vad som är mer äkta?

För mänskligheten finns så ofta där hos riktigt stora filosofer. Varför? Därför att den måste göra det. En riktigt bra tänkare inom humaniora är någon som vågar sätta sig själv i texten. Om inte personen gör det finns det ingen anledning till varför man ska läsa det de skriver. Inom humaniora kan man inte vara anonym. När var det senaste någon jämförde Stephen Hawkings skrifter med hans liv? Jämför det med hur många gånger Nietzsche fått det han skrivit jämfört med var i livet han befann sig då han skrev den filosofiska texten. Varför bryr vi oss om människan bakom texten i humaniora och inte lika mycket inom vetenskaper som fysik och kemi? För att det finns ett komplext förhållande mellan verkligheten och texten. Det finns också en öppenhet på det sättet. Att det som drev Nietzsche till att tänka inte bara var ett sökande efter en upphöjd sanning. En del av det han sökte efter var mycket personligare än så. Något nära knutet till hans eget liv. Han sökte efter sin sanning. Något som kunde få honom att hitta en trygghet. Att bemöta sina egna svagheter genom att se dem i andra. I de religiösa. I de som var uppfyllda av kärlek. I sin egen avundsjuka. I sin omvärld.

Om man läser så talade Zarathustra kan man inte låta bli att se likheterna med en helt och hållet biblisk berättelse. Symboliken och dramatiken i texten är det som får mig att tänka på bibeln(vilket säkert också var meningen i just det här fallet). Det finns många som menar att all kunskap som man måste tro på för att den ska bli verklig inte fyller någon funktion. Fast den förståelse som man får för sin omvärld genom att läsa just socialvetenskap, med små kaninöron på den vetenskapliga delen, är unik. För den är så tätt sammanbunden med vem det var som sa vad. Vilket för många anser negativt. Men man kan också se på det som något positivt. Det finns något fint i att på ett icke hycklande sätt göra texter till sina egna. Att sätta upp en idé så tätt sammankopplad med ens sammanlagda preferenser att den inte kan vara någon annans.

Och även om vetenskapen, den riktiga, ofta leder till de mest radikala nya teorierna och informationen om vår omvärld. Så finns det ett värde i att följa utvecklingen på ett icke passivt sätt. Att titta på historien och hur det ser ut idag och färga av sig. Induktiva metoder har problem med att förutspå framtiden. Sannolikhet kan aldrig vara det samma som sanning. Så fyller filosofin ett syfte? Ja, men på ett romantiskt sätt. Den hjälper människan se sig själv ur flera vinklar än rent fysiska och kemiska. Man ser sig själv genom en annan människas ögon och får något som liknar den illusion vi lever i. En fantasi som påverkar verkligheten till det bättre. Egoistisk kunskap som även om den fanns tillgänglig för alla inte skulle uppskattas av alla.

Är då bilden av den riktiga vetenskapsmannen som en altruistisk själ som inte vill ha prestige? Nej, visst finns det en människa och mänskliga behov där också. Men den människan är desto dödligare. Finns inte i texten och behöver knappt vara intressant för att finnas till. Och det är väl där kärnan i humaniora finns. Att för att de verken ska få leva vidare måste människan finnas i texten. Kanske är filosofi bara ett verktyg till att bekräfta sig själv. Ett klent existensberättigande för oss svaga människor som vill synas även i det som skapas. Men behöver det verkligen vara något fel i detta?

Djävulen och Jesus! Och ett ciggmärke på min hand

2009-04-27T14:48:00.005Z

Jag var på en fest i lördags och fick ett märke på handen som nog inte kommer att gå bort. Det var en kille som brände mig med en cigarett. Jag kunde ju aldrig bevisa det. Fast jag tror han gjorde det medvetet.

Det började såhär. Jag och min vän var på väg upp för trapporna till festen då en kille följer efter oss från ute vid gården. Min vän frågar om han ska med in och frågar om han ska till samma fest som henne. Han svarar ja och går sedan efter oss i trapporna. Hursomhelst så är det sjuka i det hela att han verkligen gav mig starka äckel vibbar redan då. Jag tittade inte på honom och försökte undvika honom. När han gick bakom oss i trappan kände jag ett starkt obehag. Väl inne på festen så fortsatte jag att undvika honom. Han sa något och jag svarade inte utan ignorerade det. Han hade ett så äckligt leende. Som om han såg något konstigt i mig. Ett objekt kanske? Så brukar det vara med psykopater.

Jag och min vän gick ut och ställde oss ute på balkongen och började samtala med några andra. Den äckliga killen följer oss ut dit och tänder en cigarrett. Några minuter senare känner jag ett starkt svidande på handen och jag säger instinktivt att det inte gjorde något att han brände mig. Sen går vi därifrån. Då kommer killen som håller i festen och frågar vem han som står på balkongen är. Det visar sig att han bara följt med oss in och att han betett sig illa mot några av de andra gästerna(vad har jag ingen aning om!). Killen blir utkastad.

Jag tror han var en psykopat. Men det roliga i sammanhanget var att jag kände ett så starkt motbjudande till någon jag bara sett och inte sagt ett ord till. En beteendepsykolog som jag sedan länge glömt namnet på menar att det inte är slump att vissa specifika människor råkar ut för våldsdåd oftare än andra. Han hade förhört många dömda brottslingar och deras offer. Det visar sig att undermedvetet sänder människor ut signaler bara genom sättet de går på. Vilket leder till att just de personerna råkar ut för hemska saker oftare än andra. En framåtböjd person med något krökt rygg sänder ut signalen svaghet.

Om det nu var en medveten brännmärkning från Herr psykopat. Vilket jag tror det var. Så kunde han lika gärna ställt sig brevid min vän eller någon annan. Men han gjorde inte det. Det är intressant hur dessa stereotyper ständigt lever kvar i vår vardag och bekräftar instinktiva fördomar.

Kanske är det inte slump att jag faktiskt har rätt dålig hållning?

Kami stannar inne och spenderar...

2009-04-24T19:48:00.003Z

kvällen i mysig säng. Skööön fredag!

The Daily Show - Recenserar Sverige!

2009-04-22T23:48:00.003Z

Jag älskar det här klippet!

The Daily Show With Jon Stewart

M - Th 11p / 10c

The Stockholm Syndrome

thedailyshow.com

Daily Show
Full Episodes

Economic Crisis

Political Humor

Piratpartiet. Bara ett missnöjesparti?

2009-04-22T19:13:00.007Z

Vilka partier är det inte som börjat med just ett missnöje? För socialdemokraterna var det en kamp om fackliga rättigheter och motstånd till kapitalismens naturliga orättvisor. Miljöpartiet påbörjade sin resa på ett liknande sätt. Om det inte varit för Tjernobyl-katastrofen så skulle inte miljöpartiet inte fått den hjälpen de behövde för att komma med i den svensk riksdagen 1988.

Reaktioner till händelser i vårt privatliv är det som gör att politiken blir demokratisk.

När man tänker efter så finns det trots allt stora likheter mellan miljöpartiet och piratpartiet. Det finns flera fördelar med att från början bara vara ett en frågeparti. Det finns ett exempel som är särskilt roande i sin kontext. För några år sedan spelade miljöpartiet ut en vågmästarroll inom Svensk politik och fick tack vare detta större betydelse än vad man skulle kunna ha förutspått att ett sådant litet parti borde ha.

Miljöpartiet var inte sena med att flörta med den anstormning av potentiella väljare som reagerade på TPB-rättegångens eftereffekter. Att de nu gärna visar sig hålla samma agenda som Piratpartiet fast med en större bred av frågor är alltså inte så oförutsägbart om man ser till deras historia.

Hursomhelst tycker jag att de som kallar piratpartiet för enbart ett missnöjes-parti har fel. Av enligt mig två orsaker:

*Ett. Vad partiet börjar med som huvudfråga säger inget om vad partiet sedan kan komma att utvecklas till. Miljöpartiet hade till en början väldigt få frågor och kom sedan att utveckla ett större program som sträckte sig över flera frågor.

*Två. Det finns en gruppmentalitet bakom själva partiet som är speciell. Delvis är de som röstar på piratpartiet till stor del människor som är vana vid teknologin och att skapa i symbios med den nya teknologin. Det finns en framtidstro där som är annorlunda än den som de något bakåtsträvande miljöaktivister inom miljöpartiet har. Jag skulle inte bli förvånad om många som kommer att rösta på piratpartiet generellt är för förändring och nya idéer i större utsträckning än andra väljargrupper.

Men jag förstår varför många människor tänker på detta sätt. Det är till stor del piratpartiets egna fel. Piratpartiet med sitt namn sätter i första hand fokus på just nedladdningsfrågan. Att de tror att det vi ser nu i rättegångar och inom EU kommer att leda till ett övervakningssamhälle verkar därför utåt sett att komma i andrahand.

Själv kommer jag inte att rösta på Piratpartiet som det ser ut i nuläget. Däremot tror jag att det är mycket troligt att om Piratpartiet utvecklar sina idéer och försöker bli ett parti med mer realistiskt anpassade planer så kommer även jag att slutligen ge med mig och rösta på dem.

I nuläget saknar jag mycket hos partiet. Det måste finnas en väg från A till B och sedan en plan för hur samhället ska gå från B till C. En förklaring på varför det skulle utvecklas ett övervakningsamhälle i ett land där det finns ett demokratiskt system som fungerar till stor del. Det räcker inte med att måla upp en dystropi. Människor har i år forskat och tänkt på hur man ska kunna motverka fascism i ett samhälle. Dessa personers och idéers inflytande försvinner inte bara för att kapitalismens negativa sidor kommit fram ännu starkare ett år som detta.

Tankar om twitter

2009-04-19T21:37:00.009Z

Korta budskap är på många sätt populära. Hela vår omvärld består på många sätt utav korta budskap riktade mot vårt undermedvetna. Färger, arkitektur, kläder, och korta fraser som alla försöker övertala med så små medel som möjligt.

Hur kommer det sig att ett fåtal ord kan övertyga?

Ofta är det för att personen som står bakom budskapet har något som den andra personen kan identifiera sig med. Ett av de största problemen med organiserad makt. Är att makten är organiserad ;)

Så fort människor börjar att identifiera sig i den andra personen och inte i idéen försvinner allt som är viktigt. När diskussioner fyller en annan funktion än att se världen utifrån olika perspektiv och istället blir ett sätt att bekräfta den andras roll/status. Jag är närmare den och den personen om jag håller med honom i vad han säger.

Habermas skriver mycket om den ultimata diskussionen. Hur en perfekt demokrati kan skapas ur en vilja att frågasätta, att jämföra, och förundras på egen hand. Habermas menade att människor genom att samtala öppet kunde komma fram till _en_ lösning och att det var en naturlig följd av ett rationellt tänkande.

Problemet med Habermas enligt mig idylliska idé är att människor inte är likvärdiga. Det finns många gånger jag önskar att jag hade ett starkare psyke i diskussioner. Att jag inte lät mig påverkas av att ett stort antal inte höll med mig.

Om två lika starka krafter möter varandra. Det är endast då man kan säga att det finns plats för rationalisering. Det är därför som en person med starkare kraft kan förstöra ett samhälle. Genom inte ge plats för människor som utav någon anledning inte kunde göra sin röst lika högt hörd.

Så problemet med twitter. Är att nätverkande inte nödvändigtvis är en bra sak för ett samhälle. Bara någon som kan hävda att de själva försökte se båda sidor innan de beslutade sig kan säga att det funnits ett samtal bakom slutsatsen. Och vad för funktion fyller ett verktyg som i princip bara stärker de som håller med varandra?

Det är bara ett steg närmare en blind folkmassa som är vana vid att sätta person före reson.

The dailyshow, är som vanligt, rätt roliga när de framför denna idén:

The Daily Show With Jon Stewart

M - Th 11p / 10c

Twitter Frenzy

thedailyshow.com

Daily Show
Full Episodes

Economic Crisis

Political Humor

Om att inte vara en vinnare

2009-04-10T19:29:00.005Z

För någon vecka sedan hade jag en säljutbildning på mitt extrajobb. Personen som höll i föreläsningen konstaterade redan i början att han ägde x antal butiker och att deras utbildningsföretag hade stora kunder såsom systembolaget.

Problemet som jag fick med den här killen var att han nästan maniskt nämnde saker som framställde honom i så god dager som möjligt. Pengar verkade egentligen inte betyda något för honom. Det var bara något han sa för att han visste att andra skulle reagera positivt på att han sa det. På samma sätt som hans kläder ville sända ut samma budskap. Han hade en stor klocka på vänster arm, hans skor var från Paul Smith, och hans tröja var babyblå. Ändå hade mannen ifråga en fysisk ålder på mer 50-år. Han försökte verka betydligt yngre än vad han var.

Fast ur min synvinkel sände han bara ut ett budskap: falsk. Han ville så gärna verka som något annat än vad han var. Budskapet för hela föreläsningen var "omsättning är allt". Ändå gav han ut två budskap samtidigt. Det ena budskapet var att pengar uppenbarligen var viktigt. Det andra buskapet var mer komplext.

Han var en av de där människor som analyserade sin omgivning och gav omgivningen vad han trodde den ville ha. Jag har aldrig förstått mig på människor som lever så. Vad finns det kvar hos en person som är dennas egna - om allt personen gör är att agera efter hur andra beter sig?

Ur ett perspektiv är en sådan människa säkert väldigt framgångsrik. En person som anpassar sig efter sin omgivning och kan styra omgivningen i given riktning - har makt. Det ironiska i sammanhanget är att en sådan människa har makt över alla andra förutom sig själv. När man tänker på det närmare blir det svårare. Människan kan inte bara handla på ett sätt och tro att handlingar inte är riktiga för att det är ett "spel". Spelet blir så lätt en del av ens personlighet.

Om du gör allt för att effektivisera vägen till makt så rationaliserar du bort det enda som du äger; din förmåga att ha makt över dina egna handlingar. Så man får växla in sig själv, sina möjligheter, och sin självbild för att förändra andras bild av en själv. Är det inte väldigt sorgligt när man tänker på det?

Sen finns det de som säger att en människa kan få allt. Fast för att vara perfekt rent yrkesmässigt. Finns det verkligen plats för att vara mänsklig då? Finns det plats för människor som gråter på arbetet? Eller för människor som råkar göra fel? Om man är mänsklig på sitt arbete så är man inte fullkomlig. Knappast perfekt. Det föreläsaren sa var att när man kommer till arbetet så ska man fejka och bete sig annorlunda mot hur man mår. Det finns ingen plats för förlorare. Ingen plats för förståelse. Är det egentligen konstigt att människor som satsar mycket på sitt arbete verkar vara olyckligare? När de lever en stor del av sitt liv med att ha en personlighet som är det direkt motsatta än det hos en person som anses "medelmåttig"? Och när den personen släckt den sista lampan i rummet och ska gå och lägga sig. När inga andra människor är där. När vår fina föreläsare tar av sig sina Paul Smith skor och lägger den babyblå pullovern på sängkanten. Vem är han då?

Om en människa är det som de är oftast då finns inte "föreläsaren" utanför jobbet. Eller kan vi säga för oss själva att den delen av min personlighet är äkta och den delen är falsk. Jag tror människor kan dö på så många fler sätt än kroppsligt. Skillnaden är att när kroppen dör märker människan av det. När en bit av ens personlighet dör och ersätts av något syntetiskt finns det ingen där som sörjer.

(men man får jävligt snygga skor!)

Makt och samhälle

2009-04-01T23:23:00.006Z

Problemet med vårt samhälle är att den starkaste demokratiska instansen även den är underordnad av en högre ofta icke-demokratisk makt. Varje år förlorar staten i förhållande till de större företagen sin makt genom att staterna tvingas tävla om företagens gunst. Det finns en anledning till varför exempelvis centerpartiets ungdomsförbund skiljer sin agenda från moderpartiets. När du väl är en integrerad del i systemet är du underordnad systemets regler. Det finns de som säger att politikern växer upp och inser vad som är politiskt genomförbart eller inte. Men en mer realistisk vinkling är att inse att våra politiker ständigt förlorar makt pga. ett ogynnsamt system på en mellanstatlig nivå.

Man skulle kunna se det som ett strikt partipolitiskt problem. Men det är ju inte det. För alltid när organisation/person A får makt är det för att gruppering/person B ger bort den makten. Och om man tittar på hur det mesta skötts i vårt samhälle kan man börja förstå varför det ser ut som det gör. Varför finns det reklam för hundra olika egenskaper hos en tvål – men inte för hur själva strukturen inom det utgivande företaget ser ut? Det är en minst lika viktig fråga egentligen. Vad gör mitt handlande om jag köper den här produkten? Hur är organisationen uppbyggd? Hur är arbetet fördelat? Har företaget något anställningsskydd?

Att moderater med sin starka koppling till olika företag genom politiker skulle ställa sig bakom Ipred lagen var på sätt och vis väldigt förutsägbart. Men de personer som tror att det skulle se annorlunda ut om X-parti satt vid makten har helt tappat koncepterna. Det som vi ser nu är inget annat än den statliga maktens förfall.

Varför blir det såhär? För att människor, både utanför och inom partier, inte bryr sig om att granska sin omvärld och sedan HANDLA därefter. Det finns inte enkla medel att se vilka konsekvenser vårt handlande får. Du kan inte gå in i en affär och scanna en vara för att få fram information kring företaget som gjort produkten och hur privatpersoner upplevt företaget. Det finns inga verktyg framarbetade av stater och NGOs som underlättar för människor att fatta ett medvetet beslut via sina köp.

Men det borde göra det! Om jag var politiker hade det varit det första jag jobbat fram. Ett sätt att införa demokrati på gräsrotsnivå. Makt ska vara välfördelad. För makt oavsett vem det berör korrumperar.

Så vad är lösningen? Mindre organisationer. Större konsument påverkan. Och internationell samverkan när det gäller skatter. För som vanligt hänger allt samman. Agitatorer som Magnus Andersson sitter inte i regeringen och tvingas inte se vilka mekanismer som formar även de i regeringen. Att förenkla problemet till något som enbart berör moral - är att helt missa poängen. Det handlar om att bota _sjukdomen_ inte lindra symptomen.

Om Magnus Andersson varit en aktiv del i regeringen hade han med stor sannolikhet inte skrivit samma sak. För han hade sett de bakomliggande mekanismerna som leder fram till ett beslut som införandet av ipred lagen.

Och om ni så gärna vill ha någon att lägga skulden på. Lägg inte skulden enbart på politikerna. Försök se hela bilden. Alltid när någon får makt - är detta på bekostnad av någon annan. Vem gav större företag den här makten? Vi gjorde det. Vi gav bort den makten - inte våra politiker. De var enbart ett verktyg.

Idag slutar många människor ladda ner

2009-04-01T15:25:00.001Z

Och en stor andel människor begår brottsliga handlingar. Ändå kan man tycka det är skumt att ingen får för sig att starta upp en sida som tar på sig att ta betalt för att människor ska fortsätta få ladda ner.

Om jag hade haft ett gigantiskt företag som t.ex. Sony BMG. Så hade det första jag satsat mina pengar på förutom att försöka att minska antalet personer som laddar ner - att göra ett vettigt alternativ som gör det lättare för människor att inte begå brottsliga handlingar.

Som spotify! När man tänker efter så är det som en stor andel människor laddar ner inte dyra saker. Hyrpriset för en film ligger på en 40 kronor. Men många av de filmer som laddas ner är inte såpass gamla. När man tittar på teveserier ser man oftast bara ett avsnitt en gång och sedan raderar man filen från datorn. Så varför ska det vara så svårt att ha en tjänst som har alla serier, och alla filmer på ett torrent system. Lägg upp en månadskostnad som är rimligt och dela ut vinsterna procentuellt till de som producerat filmen, spelet, eller serien. Något annat jag inte förstår är varför filmer som kommer upp på bio inte finns tillgängliga som dvd-fil dagen efter.

Jag förstår inte hur människor kan vara så himla trångsynta att de inte inser möjligheterna med att istället för att kämpa emot något nytt - tjäna pengar på processen. Ok..ok. Så de här tjänsterna har funnits förut utan att slå igenom direkt. Men det är för att det inte funnits ett incitament till inte ladda ner utan att betala. Och att så många fler människor laddar ner idag är ett bevis om något att det finns en större målgrupp.

Att börja gå till butiken för att köpa något jag kan få hem på fem minuter är inte rimligt. Det är inte rimligt att gå tillbaka till en förlegad idé som t.ex. videobutiker bara för det ska vara extra enkelt för de som producerar filmer och har hand om upphovsrätt att få ut exakt den summan de vill ha av konsumenterna.

Piratpartiets lösning på problemet blev att alla skulle öppna upp sina trådlösa nätverk så att vem som helst skulle kunna ladda ner . Men det är egentligen ingen lösning. Det är bara en förlängning av problemet. För personer som skapar olika verk måste kunna få ut pengar för de tjänster som de tillhandahåller. Men för att detta ska ske måste priset vara rimligt och branscherna måste samarbeta. Fram tills nu har det varit möjligt att få tag på all media samlat hos samma torrentsite. Varför ska byråkrati sätta käppar i hjulet från att göra samma sak laglig?

Det måste vara mer än jag som tycker det är en konstig lösning att människor numera tänker betala för att sitta bakom proxys när de laddar ner istället för att ge den summan till ett etablerat företag som ser till att en del kommer till de som skapat filmen, serien, eller musiken?

Piratpartietslösning finns att läsa om här

Högskolan diskriminierar - Underbart!

2009-03-29T16:02:00.001Z

Orginalartiklen finns här!

"I SLU-fallet antogs på två år 8 fler män till priset av 48 diskriminerade kvinnor."

Jag har alltid tyckt att hela jämlikhets idéen på senare tid drivit sina idéer lite för långt och blivit rent ut sagt löjlig. Hela idéen om könskvotering har och kommer alltid vara löjlig.

Extrema feminister menar gärna att hela vårt samhälle automatiskt ger fördelar till män. Och har sina idéer om hur man kan tvinga samhället till att bli mer jämlikt. Detta är ett uppenbart tillfälle att konstatera hur idiotiskt det är att försöka tvinga in sina värderingar i politiken. Så länge alla står lika inför lagen, så länge det finns diskriminerings nämnder, och så länge skolan inte per automatik gynnar någon särskild. Finns det inga anledningar till varför att rättvist samhälle inte skulle uppstå.

Ibland är det så uppenbart vad det är för människor som dras till makt. Det är människor som tror att allting går att detaljstyra. Som tror att allting går att kategoriseras och att allting ska vara jämnt fördelat. Människor som tror på att det går att framarbeta lösningar till alla problem. Stämmer inte något - ja, då är det bara att bearbeta problemet och försöka komma fram till en lösning. Denna övertro på människans kapacitet. Att försöka få en 50/50 procentenhet mellan könen är att försaka andra viktiga politiska idéer. Vilket leder till precis det som står i slutet av artiklen:

"Rätten till likabehandling och att inte bli diskriminerad är en mänsklig rättighet. Den tydliga signal som dagens systematiska könssortering i högskolan sänder till unga människor är: Det spelar ingen roll att du anstränger dig på gymnasiet, läser upp dina betyg eller skaffar dig relevant arbetslivserfarenhet. I slutändan är det ändå ditt kön eller din bakgrund som fäller avgörandet."

För är det inte möjligt att kaoset i våra nationer inte går att kontrollera? Och att om man försöker för mycket och lägger upp alltför många policys och reformer. I själv verket förvärrar problemet?

Som i detta fallet med jämlikhetsfrågor. Många feminister tror inte på kvinnans möjligheter. Varför skulle de då annars så gärna tvinga fram förändring?

Att inte låta människor vara det som de är. Jag tror på kvinnor. Och jag tror även att deras engagemang i skolan kan leda till något jämnare siffror vad det gäller lönen längre fram. Därför, just därför, spenderar jag inte spaltmeter efter spaltmeter med att måla upp skillnaderna mellan könen som negativa. För de är inte det. Och det ligger något ologiskt i att alltid köra samma förfallna idé om att kvinnor har lägre lön för sitt minst lika bra arbete etc. Om det vore så hade det inte sett ut som det gör idag. För det finns ju faktiskt kvinnor som tjänar bättre än männen inom sina yrken. Varför fokuserar man inte på vad de individerna gjort rätt istället för att hela tiden kräva mer?

Det är sant att saker har varit orättvisa förut. Men män får också kämpa. Och samhället är inte rättvist - individer gör det rättvist för sig själva. Det enda sättet en svensk kvinna kan arbeta för jämlikhet är genom sätta upp ett bra exempel.

Fildelningens moral och icke-moral

2009-03-29T01:05:00.000Z

Om någon sa till valfri person ute på gatan för en trettio år sedan att inom några år skulle en majoritet av Sveriges befolkning ha stulit material för flera tusentals kronor så skulle den personen reagera rejält. Idag om en pojke kom hem och hade en ny dyr tröja som inte hans mamma hade köpt till honom på sig så skulle mamman direkt ha många frågor att ställa till pojken. Samma scenario gäller uppenbarligen inte när det gäller fildelning. När människor delar med sig av upphovsrättat material finns det inga synbara direkta konsekvenser.

Detta får en att börja ifrågasätta vad moral egentligen handlar om. För till vis del är moral ett verktyg för en stat att styra sina undersåtar med. Vår tidigare paradigm erhållare kyrkan hade flera sätt att styra människan på. Genom att få sex till något smutsigt lyckades de hålla kvar sin makt. Kyrkan kunde då styra något så primitivt som personers sexvanor. Den ultimata maktmanifestationen är när en större makt kan förändra sina undersåtars vanor mot deras vilja – utan att de ens märker av något. Och så har det alltid varit.

Vår norm förändras ständigt och därigenom även individens moral. Vad skulle människan vara utan lagar? Uppenbarligen är svaret på den frågan: en tjuv. För det finns två olika sorters moraler. En moral som vi har för att vi inte skulle klara av att utföra något så hemskt utan att förändra bilden på oss själva. För då skulle den där subtila skiftningen i våra huvuden ske. Och personen skulle i sitt stilla sinne gå från att vara någon som förtjänar bra saker i livet till att förtjäna det motsatta.

Men det finns även en andra moral. En moral som vi äger bara för uppvisnings skull. För när det gäller något som pengar så tar instinkten över. Och även om våra lagar anser att skattefifflare är värre än mördare – så tycker jag nog annorlunda. Att stjäla är inte bland de största svagheterna som människan har. Det är nämligen på många sätt ren instinkt att stjäla. Att kriminalitet är överrepresenterad bland fattiga är något naturligt. Det behöver inte handla om något som människan behöver. Det är mer en inställning som de flesta människor får väldigt tidigt – Varför ska inte jag också få äta eller ha roligt?
Det är alltså enligt apans sunda förnuft inget större brott att fildela. Och de som vill hävda annorlunda försöker vara annat än djur. Vilket för oss fram till nästa del i resonemanget.

Anledningen till att vi inte tycker det är så fel att stjäla – är för att majoriteten av människorna tycker att systemet vi lever i inte är rättvist. Så hur gör vi systemet mer rättvist? Vissa tycker att kommunism och allehanda tokigheter skulle kunna bota girigheten som vårt monetära system, och underkastade politiska system, idag tycks främja. En mer realistisk lösning vore att det fanns en rimlighet i hur stora påföljder brotten som begås får. Att bryta mot systemet och visa otukt som dåliga undersåtar ska inte ge större straff än att bryta mot individers inneboende riktiga moral.

Alltså bör exempelvis förskingring inte få värre påföljd i form av år i fängelset än mord. Anledningen är att skymfen mot systemet vi lever i – anses viktigare än den som de enskilda brotts offrenas närstående får genomlida. Det är värre att slå ner en person som är högt uppsatt i systemet än låg. Människors olika värde ur systemets synpunkt är på detta sätt väldigt tydligt.

Och visst finns olika värden på människor – men vill vi verkligen att vårt lagsystem ska vara byggt kring detta faktum eller ignorera det?

Relationer - Jag tar en och ½ timme av förnekelse, tack!

2009-03-28T19:25:00.001Z

I filmer får alltid kvinnorna massor med uppmärksamhet och omtanke. Det är stora kärleksagor som alla kvinnor mer eller mindre kollar på för att de vill att det ska bli så. Och den vackra kvinnan får den hon förtjänar. Den goda personen får kärlek och det var uppenbart hela tiden vem det skulle bli.

Kärlek på film är linjär. Människor inom samma grupperingar blir tillsammans. Det är den snygga tjejen med den snygga manliga motsvarigheten. Om det är något som inte får stämma överrens så är det klass. Personer inom olika hierarkier får aldrig bli tillsammans. För om man lärt sig något om kärlek så är det att det handlar om att träffa någon som är ens jämlike. Som når upp till ens egna egenskaper och förväntningar på den idealiske mannen eller kvinnan.

I verkligheten är allting mer komplicerat än så. Någon kan vara så dålig för en och man kan vilja ha honom så stark ändå. Han kan behandla en dåligt - men samtidigt vara så speciell att man inte kan släppa det. Det är inte alltid vackert. Inte som i filmer där huvudrolls innehavaren bara lämnar det dåliga förhållande och är stark i sitt beslut. I verkligheten är det ett myller av kontraproduktiva känslor som hela tiden balanserar på en knivegg. I verkligheten gör man slut, och sen råkar man ha sex, och ångrar sig - för att göra slut ännu en gång.

Det handlar om att sänka sig själv. Sätta ner sina förväntningar. Vakna upp. Titta sig själv i speglen och tänka: varför är jag så här? I slutändan handlar det om vad man tror sig förtjäna. Det finns en TED-video där Dan Gilbert kommer fram till att människor som får avgörande negativa beslut blir lyckligare. Som att förlora sitt jobb eller alla sina pengar. Han menar att de beslut vi fattar spelar mindre roll än vad vi gör dem till. Att det inte finns någon skillnad mellan "skapad" glädje och det vi kallar vanlig glädje.

Jag är nog inte ensam med mitt problem direkt. Jag går ut med en ideal bild i bakhuvudet. Applicerar den på en människa. Tror på det - är lycklig. Jag vill uppenbarligen ha filmen. Förnekelsen. Känslan av att du förtjänar något även om det inte finns något som heter just förtjäna. Det finns bara vad man får. Och vad man tar.

Och vad man blir intalad av sig själv att det finns. Just nu är jag intalad att det inte finns någonting. Förutom min förmåga att fejka en kärleksrelation och göra mig själv lycklig. Detta även om det är för en kort tid.

Problemet med tesen som presenteras i videon nedan är att man aldrig vet vilken grupp man själv tillhör. Tillhör verkligen alla människor en grupp som kan intala sig själva att man är lycklig - när man inte fått det man förväntat sig? Kan alla människor skaffa sig lycka utav ingenting? För om alla har den här inneboende funktionen. Varför är inte alla lyckliga redan?

http://www.ted.com/index.php/talks/dan_gilbert_asks_why_are_we_happy.html

Global - Recession eller depression?

2009-03-27T15:18:00.000Z

Jag har tänkt på det här rätt länge nu. Hur kommer det sig att så många anser sig kunna se vad framtiden kommer leda till, just nu, och varför ser så många människor på vårt samhälle som något som kommer att försvinna?

En rysk statsvetare har sedan flera år tillbaka varit helt och hållet säker på att USA kommer att ha ett inbördeskrig. Men det var inte förrän härom dagarna en stor tidning i Sverige postade artikeln kring detta. Flera människor världen över verkar dela samma tanke. Och samtidigt som jag måste hålla med om att det finns indicier till att något hemskt skulle kunna ske. Börjar jag undra om det kanske inte är världens resurser eller livsviktiga förutsättningar för människan som förändrats. Kanske är det vi? Är det vi går igenom nu – att flera människor verkar dela samma tanke – egentligen inte något annat än en global depression snarare än recession? Vi har varit i den här situationen förut. Ändå känns det som om att den här gången är det något mer vitalt som håller på att hända. Och det är möjligt att något verkligen kommer förändras väldigt negativt. Kanske är vi på väg ini en mental medeltid och anledningen till varför jag tror den tanken börjat gro är följande:

Förutsättningarna för människan börjar gå ifrån sitt ursprung och psyket hinner inte med. Så det är möjligt att det ekonomiska systemet kommer balansera sig inom en tid men den moderna människan har någon gång på vägen tappat hoppet. Tänk på det ett slag. Om du som barn växte upp och läste tidningen. Skulle du bli rädd? Skulle du våga tro på att allting skulle bli bra? Eller skulle du blunda och tänka på annat?

Tillgångarna för att bli medveten om sin omgivning har ökat något enormt under 2000-talet. Idag är man medveten om på vilket sätt andra människor lider, hur företags upphovsrätt hindrar medicin från att komma ut, vilka motioner som röstas igenom i riksdagen, och hur en person på andra sidan jordklotet ser ut och vad han tänker. Det finns så mycket kunskap. Så himla nära. Men ingen vill veta. Informationssamhället må vara här – men är det mänskliga medvetandet det? Informationen sänds ut konstant. Informationen finns ständigt tillgänglig. Men vilka delar av informationen är det som påverkat den stora massan? Innan man kunde ladda ner såg de flesta människor på teve lite då och då. Nu följer nästan var och varannan någon sorts serie eller filmer. Tittar man sedan på vad det är för sorts filmer och serier som sänds ut är antalet dystropier välrepresenterade. Ett billigt tema för varje filmskapare har alltid varit en väldigt dyster verklighet. En dyster verklighet kan slå an i hjärtat. Man börjar från en punkt där man chockat personen. När de väl kommit dit är det inte långt till den stora finalen. Tiden för upprättelse.

Det är möjligt att på ett undermedvetet plan så påverkar alla bilder vi får ini hjärnan oss. Det verkar plötsligt troligare att jorden kommer gå under – för vi har sett det se med egna ögon. Något hemskt kommer inträffa. Vi är till viss del beredda på detta. I vår enskilda verklighet spelar människan alltid stor roll. Det är svårt att komma på det när man står i köket och brer en macka. Kanske har vardagens uttråkning lett oss till att tro att den här gången så kommer det inte vara en liten katastrof. Det kommer vara den sista katastrofen. Den största katastrofen!

Jag har alltid en bild i mitt huvud när jag tänker på livet. Bilden av en teaterscen. Där människan tar på sig olika roller. Att stå på knä är inte att stå på knä – det är att gestalta det men att aldrig riktigt vara där. Tänk om det vi idag ser är det motsatta:

En generation uppväxt med negativa bilder på framtiden. Som har känslan av att vara nerkörda på knä – när de faktiskt står upp?

Edit:

Nu finns det säkert de som skulle säga att jag undervärderar situationens allvar. Och visst! "Slit och släng"-generationen, resurskrigens "tilltagande", industristädernas bortgång, och det minskade behovet av mänskligt kapital för lättare uppgifter. Det är alla bra argument till varför det skulle vara annorlunda den här gången. Men samtidigt måste man ha detta i bakhuvudet: Människor är alltid rädda för förändring. Och det som många uppfattar som apokalypsens påbörjan kan i själva verket bara vara en väldigt stark förändring som vare sig är bättre eller sämre från den miljö vi haft hittils. Bara väldigt annorlunda.

Biologiskt korrekt - åh, vad det här stör mig!

2009-01-11T19:16:00.001Z

I Sverige(och tre andra nordiska länder)har det visat sig finnas ett samband mellan hur bundna kvinnor är till grupplojaliteter och samhällets normer. Kvinnor har i större utsträckning visat sig vara mer egalitaristiska än männen. De är allt mer sällan individualistiska och hierarkiska.*

Några kapitel senare visar det sig att kvinnor även i större utsträckning rösta emot all sorts förändring. Det hela kan förklaras biologiskt. Kvinnor känner antagligen ett större ansvarstagande inför mänskligheten tack vare biologiska funktioner. Det förklarar ju deras beteende i större utsträckning. Det är ju rätt logiskt att en kvinna instinktivt inte vill ta stora risker då "kvinnors" funktion i flera miljoner år varit att föda upp barn och skydda dessa barn från olika faror. En större identifikation i gruppen låter också praktiskt. Under den perioden då kvinnor föder barn är de mer utsatta än män någonsin varit i ett friskt tillstånd. Utsattheten gör att kvinnor måste tillförlita sig på andra under denna perioden och därför är det gynnsamt om de litar mer på gruppen än en enstaka man.

Det är möjligt att individer är väldigt olika men när man tittar från ett större perspektiv verkar människor vara mycket mer förutsägbara. Mao. verkar det som om små fysiska skillnader(funktionen att föda barn borde vara en liten variabel i jämförelse med all påverkan från omgivningen. det är trots allt 2009) påverkar mycket mer än vad människor egentligen vill erkänna.

Vilket även förklarar varför jag blir äcklad av att läsa sådant här. För visst är det ett skrämmande mönster som målar upp sig när man ser alla små detaljer i vårt beteende knytas samman? Man vill ju inte gärna erkänna det själv. Men min insida är rätt äcklande *flin*