Ett personligt helvete

Jag sitter och läser "The Lucifer Effect". Det är intressant att se likheterna mellan de fängelser man skapar i tanken och de som faktiskt existerar i verkligheten. Det får verklighetens värde att verka som något som finns i främst i andra hand. Verkligheten verkar sekundär i relation till upplevelserna och tolkningen av det som sker.

Det är slående hur mer psykiskt instabila människor tenderar att ta samma behandling mycket hårdare än andra. Det som psykologen Zimbardo vill visa med Stanford Prison experiment kommer såklart fram. Men det jag tycker är riktigt intressant är att se hur stor vikt vårt psyke spelar ini hur människor uppfattar en situation. Det verkar som om vissa människor har lättare för att ta åt sig illusioner och leva sig ini dem. Den konservativa fången "Sarge" håller hårt om sina principer medan andra fångar lättare tappar greppet om verkligheten. Inte så underligt verkar mer kreativa personer snabbare psykiskt bryta ner sig själva med yttre hjälp.

Jag vet inte hur länge jag hade klarat mig i fångenskap. Men om jag tittar på hur jag behandlat människor tidigare förstår jag att jag är en av de människorna som ligger i riskzonen till att skada mig själv och alternativt andra om jag blev pressad av en yttre situation. Mina moraliska principer är ytterst svävande och relativistiska. Den konsverativa "Sarge" gick ini själva experimentet med en endaste bakomliggande tanke. Han skulle upprätthålla sina principer men inte göra detta på andras bekostnad. Jag tror att hans redan skapade plan hänger samman med att han lyckades bra senare i själva fångenskapen. Att ha en klar plan och definiering av vad som är moraliskt korrekt verkar göra det enklare att handla därefter. Även om Sarges idéer är enkelspåriga kan jag inte låta bli att undra om det kanske är det här "karaktärsbyggande" går ut på. Det verkar som att i ett fängelse finns det vissa regler som är skapade enbart för att trycka ner andra och skapa en känsla av fångenskap. Ett sätt att få de fångade att känna att de förtjänar detta och när de är klara med erfarenheten har de mått tillräckligt dåligt för att få komma tillbaka till samhället. Var gränserna går och hur mycket lidande som ger återupprättelse för personen är svårt att veta. Jag är såklart väldigt kritiskt inställd till detta perspektiv. Det är svårt att se det logiska i att någon som redan skadar andra och därmed med största sannolikhet redan är lidande skulle omvändas genom att få mer lidande. Men för att återgå till huvudämnet. Jag kan se vissa situationer då det är rätt att handla efter _andras_ moraliska principer. Själv gör jag inte särskilt ofta det.

För det mesta jämför jag bara de olika moraliska värdena mot varandra. Jag brukar inte säga att jag aldrig skulle handla på ett visst sätt. För mig är allting situationsbundet. Vilket är aningen oroande . Detta innebär att jag kommer att ha en tendens att handla icke konsekvent och öka risken för moraliska snedsprång.

Det verkar som om det kommer en inre säkerhet av att förhålla sig inom linjerna för andras system. För visst kan man en sorts blind övertygelse överallt i samhället. En övertro på att andra, se bättre lämpade personer, redan tänkt igenom varför man ska göra på ett visst sätt. Samtidigt finns det anledning till att vara kritisk. Det är ett klassiskt maktgrepp att sätta upp regler, som kan bryta mot individers sunda förnuftet, och sedan låta de mest plikttrogna få belöningar.

Men det har aldrig förekommit mig att man skulle må bättre, bli starkare, genom att vara på det sättet som Sarge är. Om man ser på experimentet till sin helhet verkar de som plågas minst vara de som lyder och har en fast handlingsplan.

En del i att vara mindre utsatt för psykiska attacker är att skapa ett eget fängelse av lagar och ordningar som man konsekvent måste följa. När sedan en situation kommer som är dunkel och svårhanterad kommer det alltid finnas ett svar. Det finns ingen plats för tvekan. Ingen tid för agnostiker att grubbla i några dagar och återkomma. Det finns två-tre sekunder att avgöra vad som är rätt handlingsplan och en relativist kommer då att bli en oförutsägbar variabel. Medan någon som är konservativ och därmed mer konsekvent kommer gynnas av situationen bara genom att följa det tidigare systemet blint. Att sedan känna att det finns en förklaring till verkligheten.

Att mycket är förenklat i samhället fyller en funktion på flera plan. För de som följer reglerna: Säkerhet och känslan av att spela roll.

För de som skapar reglerna: Känslan av makt när de underordnade handlar såsom de vill.

Den elaka twisten: De som skapar regler och som egentligen borde följa sina egna regler till punkt och pricka kommer med största sannolikhet att ha problem med att göra detta. För vem ska ge den auktoritära en inneboende styrka? De underordnade får sin bekräftelse av den överordnade. För de som bestämer finns det ingen högre makt att söka vägledning hos. Inget sätt att veta vad som är rätt och fel. De vet ju sanningen. Sanningen är vad de med makt skapar. Vilket betyder att då finns inte sanningen utanför människan. Utanför allt beslutsfattande existerar något helt annat. En värld av gråskalor som blir undantryckt av effektiva och karaktärsbyggande förenklingar.

Att ständigt försöka se verkligheten som den är har ett högt pris. Så vad väljer du helst? Ett personligt helvete eller en opersonlig himmel?

(ha, som om du har något val!)

Internet och politik

The daily show har slutat att sända ut sina gamla avsnitt gratis via nätet för alla som har en ip-adress som indikerar att du är svensk. Istället får vi målgruppsinriktad reklam från glamour i det högra hörnet och inga avsnitt. :(

Ännu en dålig kombination av internet, politik, och globalisering. Räckte det inte med att jag inte fick se de gamla South Park avsnitten?

I detta fallet förstår jag verkligen inte. The Daily Show sänds ju inte ens i Sverige!

http://www.thedailyshow.com/full-episodes/index.jhtml?episodeId=228051

:(

men här är i allafall en bild på en ekorre! *blir lite gladare*

Engagemang från Malmö! Debatt om Islamofobi

Jag var på den här debatten ikväll:

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article435298/Stort-intresse-for-debatt-om-islamofobi.html

Debatten som hölls igår var tydligt vinklad. Feministen, vänsterradikalen, och personen som var muslim men utan tydlig politisk ideologi fick ta upp mer plats i diskussion än de liberala motsvarigheterna. Även i artikeln på hemsidan får de ovannämnda mer plats. Rakel, kulturredaktör på sydsvenskan, valde att stressa Åberg så fort han gavs en chans att tala. Detta trots att Malm(Marxisten)fick tala under en väldigt stor period i början av debatten.

Man kan ifrågasätta varför de ens valde att ta dit en person som ska föreställa en antagonist i diskussionen när de sedan väljer att ge personen mindre tid.

I övrigt fanns det flera motsättningar under kvällens gång. Diskussionen höll sig på en "vilken-akademiker-skrev-vad"-nivå. Det blev väldigt mycket smutskastande, väldigt mycket irrationellt namndroppande, och en diskussion som i slutändan handlade mer om höger- och vänster- ideologi än om islamofobi.

Två slutsatser kom jag fram till under kvällens gång:

*Anledningen till att de äldre tidningarna inte kommer att hålla i längden mot de nyare alternativen är för att de väljer att vinkla sina events och sina texter. Tidningar såsom Sydsvenskan vill uppenbarligen inte bli seriöst behandlade. Hade de velat detta hade de försökt att hålla en objektiv nivå på sina skrifter och släppt in flera åsikter än de som de tyckte var passande. Fördelen som nätpublikationer har är att de tvingas att släppa in den motsatta sidan. Hur många diskussioner sker inte i den lilla kommentateringsrutan istället för i själva blogginlägget?

Tittar man på Sydsvenskans hemsida väljer de att inte släppa in bloggarna på arenan. Det finns ingen möjlighet till länkning av andra sidor än till artiklarna. På framsidan av gårdagens tidning bjöd de in alla till diskussion. Men denna inbjudan var uppenbarligen bara gällande till de som delar kulturredaktionens politiska åsikter.

*Femiministen, Pernilla Ouis, valde direkt att påstå att det finns en offerroll som målas upp av muslimer. Detta påstående är enligt mig bara en projicering av hennes åsikter gällande feminism. När det gäller frågan angående hur mycket islamofobi det finns i ett samhälle tror jag inte att det finns en psykologisk bakgrund till det hela. Det existerar rasism. Verklig rasism. Och detta motstånd är inte fabricerat eller har en psykologisk bakgrund.

Detta var problemet med diskussionen. Det fanns en tydlig motsättning mellan verkligheten(som satt i publiken) och de överdrivna stereotypiska karaktärerna i panelen. Akademiker som höll sig långt ifrån kärnpunkten i debatten; vad kan vi göra för att förminska islamofobin. Och långt borta från verkligeheten. När en högerextremist i slutet av debatten valde att ställa sig upp och skrika ut sina rasistiska åsikter gjorde verkligheten sig gällande. Det här är ett verkligt problem. Som ikväll fick sakna en verklig diskussion.

Kvällens mest idiotiska påstående: "Jag kan tvätta mina kläder och behandla min fru väl utan att det behövs feminism"

Från Salih Tufekcioglu som tycker sig vara representativ för hela det muslimska nätverket. Tydligen behövs det inte feminism. Eller politiskt motstånd för att få Salih att tvätta. Och det är ju trevligt att höra.

Ett försvarstal till det som inte får kallas vetenskap

Jag tycker alltid det är lika roande att titta på skillnaderna mellan hur en filosof skriver och hur en vetenskaplig forskare inom vissa ämnen skriver. För det första finns det en skillnad i vilken plats i tiden de väljer att vistas i. En filosof härleder ofta det han eller hon skriver långt tillbaka i tiden. Samtidigt finns det hos vissa filosofer en sorts övertro på att vissa kunskaper aldrig dör ut. Medan en vetenskaplig forskare ständigt måste ifrågasätta den nuvarande doxan och vara konstant bunden av hur det ser ut just idag. Informationen blir bättre ju nyare den är. Vilket många gånger är det motsatta inom filosofin. Inom filosofin går det inte riktigt lika lätt att skriva till ord och tankar. Varje sida som har ett värde inom humaniora tenderar att börja på samma plats i historien men kommer i slutändan ändå inte ens tillhöra samma bok. Bokens författare är nämligen så nära knuten till skriften att för att vara en del av dess unika dimension måste man förstå författaren.

Det verkar vara tämligen asfalterat inom filosofin. Inte konstigt att det finns så många ”guider” till tidigare verk. Om man läser om Nietzsche finns det flera nya tolkningar och verktyg. Böcker som filosof X på nittio minuter finns i flera varianter. Självklart finns dessa skrifter till av en anledning. För att mycket av det som skrivits av stora män(inte så ofta kvinnor) är abstrakt och drar ofta stora svepande gränsdragningar. Det finns alltid plats för tolkning. Tvärtemot vetenskaplig information som skapas med intentionen att kunna stå för sig själv finns humanistiska verk till för att appliceras. Det finns de inbitna vetenskapsmän(och idag rätt många kvinnor) som ser på humaniora som något värdelöst. De liknar allt som inte har kommit fram med hjälp av hypotetisk deduktion vid religion, fantasier, och sagor. Något som inte existerar om man slutar se på det. Och de har rätt! För om man tar bort människan ur humaniora så förlorar den sitt värde. Men mycket hos människan är just en illusion. Sättet vi upplever verkligheten på skiljer sig väldigt mycket från alla andra fenomen. Det är personligt uppbyggt. Hur kan vi då säga att filosofi, som är så nära anknutet med människan, inte skulle kunna ha ett värde? Det är bara ytterliggare ett sätt för människor som tänker på liknande tankar att komma närmare varandra och att se verkligheten på ett väldigt verklighetstrogetvis. Så ja. På ett vis är filosofi en sorts fantasi som stämmer överrens med en grupp människor. Men att påstå att bara vetenskapen skulle ha patent på "sannolikt" är idiotiskt. För de personer som upplever världen enligt exempelvis existentialismen är det inte något tal om sannolikhet längre. För de individerna som tror på detta är det sanning. Vem har då rätt att bestämma vad som är mer äkta?

För mänskligheten finns så ofta där hos riktigt stora filosofer. Varför? Därför att den måste göra det. En riktigt bra tänkare inom humaniora är någon som vågar sätta sig själv i texten. Om inte personen gör det finns det ingen anledning till varför man ska läsa det de skriver. Inom humaniora kan man inte vara anonym. När var det senaste någon jämförde Stephen Hawkings skrifter med hans liv? Jämför det med hur många gånger Nietzsche fått det han skrivit jämfört med var i livet han befann sig då han skrev den filosofiska texten. Varför bryr vi oss om människan bakom texten i humaniora och inte lika mycket inom vetenskaper som fysik och kemi? För att det finns ett komplext förhållande mellan verkligheten och texten. Det finns också en öppenhet på det sättet. Att det som drev Nietzsche till att tänka inte bara var ett sökande efter en upphöjd sanning. En del av det han sökte efter var mycket personligare än så. Något nära knutet till hans eget liv. Han sökte efter sin sanning. Något som kunde få honom att hitta en trygghet. Att bemöta sina egna svagheter genom att se dem i andra. I de religiösa. I de som var uppfyllda av kärlek. I sin egen avundsjuka. I sin omvärld.

Om man läser så talade Zarathustra kan man inte låta bli att se likheterna med en helt och hållet biblisk berättelse. Symboliken och dramatiken i texten är det som får mig att tänka på bibeln(vilket säkert också var meningen i just det här fallet). Det finns många som menar att all kunskap som man måste tro på för att den ska bli verklig inte fyller någon funktion. Fast den förståelse som man får för sin omvärld genom att läsa just socialvetenskap, med små kaninöron på den vetenskapliga delen, är unik. För den är så tätt sammanbunden med vem det var som sa vad. Vilket för många anser negativt. Men man kan också se på det som något positivt. Det finns något fint i att på ett icke hycklande sätt göra texter till sina egna. Att sätta upp en idé så tätt sammankopplad med ens sammanlagda preferenser att den inte kan vara någon annans.

Och även om vetenskapen, den riktiga, ofta leder till de mest radikala nya teorierna och informationen om vår omvärld. Så finns det ett värde i att följa utvecklingen på ett icke passivt sätt. Att titta på historien och hur det ser ut idag och färga av sig. Induktiva metoder har problem med att förutspå framtiden. Sannolikhet kan aldrig vara det samma som sanning. Så fyller filosofin ett syfte? Ja, men på ett romantiskt sätt. Den hjälper människan se sig själv ur flera vinklar än rent fysiska och kemiska. Man ser sig själv genom en annan människas ögon och får något som liknar den illusion vi lever i. En fantasi som påverkar verkligheten till det bättre. Egoistisk kunskap som även om den fanns tillgänglig för alla inte skulle uppskattas av alla.

Är då bilden av den riktiga vetenskapsmannen som en altruistisk själ som inte vill ha prestige? Nej, visst finns det en människa och mänskliga behov där också. Men den människan är desto dödligare. Finns inte i texten och behöver knappt vara intressant för att finnas till. Och det är väl där kärnan i humaniora finns. Att för att de verken ska få leva vidare måste människan finnas i texten. Kanske är filosofi bara ett verktyg till att bekräfta sig själv. Ett klent existensberättigande för oss svaga människor som vill synas även i det som skapas. Men behöver det verkligen vara något fel i detta?

Djävulen och Jesus! Och ett ciggmärke på min hand

Jag var på en fest i lördags och fick ett märke på handen som nog inte kommer att gå bort. Det var en kille som brände mig med en cigarett. Jag kunde ju aldrig bevisa det. Fast jag tror han gjorde det medvetet.

Det började såhär. Jag och min vän var på väg upp för trapporna till festen då en kille följer efter oss från ute vid gården. Min vän frågar om han ska med in och frågar om han ska till samma fest som henne. Han svarar ja och går sedan efter oss i trapporna. Hursomhelst så är det sjuka i det hela att han verkligen gav mig starka äckel vibbar redan då. Jag tittade inte på honom och försökte undvika honom. När han gick bakom oss i trappan kände jag ett starkt obehag. Väl inne på festen så fortsatte jag att undvika honom. Han sa något och jag svarade inte utan ignorerade det. Han hade ett så äckligt leende. Som om han såg något konstigt i mig. Ett objekt kanske? Så brukar det vara med psykopater.

Jag och min vän gick ut och ställde oss ute på balkongen och började samtala med några andra. Den äckliga killen följer oss ut dit och tänder en cigarrett. Några minuter senare känner jag ett starkt svidande på handen och jag säger instinktivt att det inte gjorde något att han brände mig. Sen går vi därifrån. Då kommer killen som håller i festen och frågar vem han som står på balkongen är. Det visar sig att han bara följt med oss in och att han betett sig illa mot några av de andra gästerna(vad har jag ingen aning om!). Killen blir utkastad.

Jag tror han var en psykopat. Men det roliga i sammanhanget var att jag kände ett så starkt motbjudande till någon jag bara sett och inte sagt ett ord till. En beteendepsykolog som jag sedan länge glömt namnet på menar att det inte är slump att vissa specifika människor råkar ut för våldsdåd oftare än andra. Han hade förhört många dömda brottslingar och deras offer. Det visar sig att undermedvetet sänder människor ut signaler bara genom sättet de går på. Vilket leder till att just de personerna råkar ut för hemska saker oftare än andra. En framåtböjd person med något krökt rygg sänder ut signalen svaghet.

Om det nu var en medveten brännmärkning från Herr psykopat. Vilket jag tror det var. Så kunde han lika gärna ställt sig brevid min vän eller någon annan. Men han gjorde inte det. Det är intressant hur dessa stereotyper ständigt lever kvar i vår vardag och bekräftar instinktiva fördomar.

Kanske är det inte slump att jag faktiskt har rätt dålig hållning?

Kami stannar inne och spenderar...

kvällen i mysig säng. Skööön fredag!

The Daily Show - Recenserar Sverige!

Jag älskar det här klippet!

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Piratpartiet. Bara ett missnöjesparti?

Vilka partier är det inte som börjat med just ett missnöje? För socialdemokraterna var det en kamp om fackliga rättigheter och motstånd till kapitalismens naturliga orättvisor. Miljöpartiet påbörjade sin resa på ett liknande sätt. Om det inte varit för Tjernobyl-katastrofen så skulle inte miljöpartiet inte fått den hjälpen de behövde för att komma med i den svensk riksdagen 1988.

Reaktioner till händelser i vårt privatliv är det som gör att politiken blir demokratisk.

När man tänker efter så finns det trots allt stora likheter mellan miljöpartiet och piratpartiet. Det finns flera fördelar med att från början bara vara ett en frågeparti. Det finns ett exempel som är särskilt roande i sin kontext. För några år sedan spelade miljöpartiet ut en vågmästarroll inom Svensk politik och fick tack vare detta större betydelse än vad man skulle kunna ha förutspått att ett sådant litet parti borde ha.

Miljöpartiet var inte sena med att flörta med den anstormning av potentiella väljare som reagerade på TPB-rättegångens eftereffekter. Att de nu gärna visar sig hålla samma agenda som Piratpartiet fast med en större bred av frågor är alltså inte så oförutsägbart om man ser till deras historia.

Hursomhelst tycker jag att de som kallar piratpartiet för enbart ett missnöjes-parti har fel. Av enligt mig två orsaker:

*Ett. Vad partiet börjar med som huvudfråga säger inget om vad partiet sedan kan komma att utvecklas till. Miljöpartiet hade till en början väldigt få frågor och kom sedan att utveckla ett större program som sträckte sig över flera frågor.

*Två. Det finns en gruppmentalitet bakom själva partiet som är speciell. Delvis är de som röstar på piratpartiet till stor del människor som är vana vid teknologin och att skapa i symbios med den nya teknologin. Det finns en framtidstro där som är annorlunda än den som de något bakåtsträvande miljöaktivister inom miljöpartiet har. Jag skulle inte bli förvånad om många som kommer att rösta på piratpartiet generellt är för förändring och nya idéer i större utsträckning än andra väljargrupper.

Men jag förstår varför många människor tänker på detta sätt. Det är till stor del piratpartiets egna fel. Piratpartiet med sitt namn sätter i första hand fokus på just nedladdningsfrågan. Att de tror att det vi ser nu i rättegångar och inom EU kommer att leda till ett övervakningssamhälle verkar därför utåt sett att komma i andrahand.

Själv kommer jag inte att rösta på Piratpartiet som det ser ut i nuläget. Däremot tror jag att det är mycket troligt att om Piratpartiet utvecklar sina idéer och försöker bli ett parti med mer realistiskt anpassade planer så kommer även jag att slutligen ge med mig och rösta på dem.

I nuläget saknar jag mycket hos partiet. Det måste finnas en väg från A till B och sedan en plan för hur samhället ska gå från B till C. En förklaring på varför det skulle utvecklas ett övervakningsamhälle i ett land där det finns ett demokratiskt system som fungerar till stor del. Det räcker inte med att måla upp en dystropi. Människor har i år forskat och tänkt på hur man ska kunna motverka fascism i ett samhälle. Dessa personers och idéers inflytande försvinner inte bara för att kapitalismens negativa sidor kommit fram ännu starkare ett år som detta.

Tankar om twitter

Korta budskap är på många sätt populära. Hela vår omvärld består på många sätt utav korta budskap riktade mot vårt undermedvetna. Färger, arkitektur, kläder, och korta fraser som alla försöker övertala med så små medel som möjligt.

Hur kommer det sig att ett fåtal ord kan övertyga?

Ofta är det för att personen som står bakom budskapet har något som den andra personen kan identifiera sig med. Ett av de största problemen med organiserad makt. Är att makten är organiserad ;)

Så fort människor börjar att identifiera sig i den andra personen och inte i idéen försvinner allt som är viktigt. När diskussioner fyller en annan funktion än att se världen utifrån olika perspektiv och istället blir ett sätt att bekräfta den andras roll/status. Jag är närmare den och den personen om jag håller med honom i vad han säger.

Habermas skriver mycket om den ultimata diskussionen. Hur en perfekt demokrati kan skapas ur en vilja att frågasätta, att jämföra, och förundras på egen hand. Habermas menade att människor genom att samtala öppet kunde komma fram till _en_ lösning och att det var en naturlig följd av ett rationellt tänkande.

Problemet med Habermas enligt mig idylliska idé är att människor inte är likvärdiga. Det finns många gånger jag önskar att jag hade ett starkare psyke i diskussioner. Att jag inte lät mig påverkas av att ett stort antal inte höll med mig.

Om två lika starka krafter möter varandra. Det är endast då man kan säga att det finns plats för rationalisering. Det är därför som en person med starkare kraft kan förstöra ett samhälle. Genom inte ge plats för människor som utav någon anledning inte kunde göra sin röst lika högt hörd.

Så problemet med twitter. Är att nätverkande inte nödvändigtvis är en bra sak för ett samhälle. Bara någon som kan hävda att de själva försökte se båda sidor innan de beslutade sig kan säga att det funnits ett samtal bakom slutsatsen. Och vad för funktion fyller ett verktyg som i princip bara stärker de som håller med varandra?

Det är bara ett steg närmare en blind folkmassa som är vana vid att sätta person före reson.

The dailyshow, är som vanligt, rätt roliga när de framför denna idén:

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
Twitter Frenzy
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Om att inte vara en vinnare

För någon vecka sedan hade jag en säljutbildning på mitt extrajobb. Personen som höll i föreläsningen konstaterade redan i början att han ägde x antal butiker och att deras utbildningsföretag hade stora kunder såsom systembolaget.

Problemet som jag fick med den här killen var att han nästan maniskt nämnde saker som framställde honom i så god dager som möjligt. Pengar verkade egentligen inte betyda något för honom. Det var bara något han sa för att han visste att andra skulle reagera positivt på att han sa det. På samma sätt som hans kläder ville sända ut samma budskap. Han hade en stor klocka på vänster arm, hans skor var från Paul Smith, och hans tröja var babyblå. Ändå hade mannen ifråga en fysisk ålder på mer 50-år. Han försökte verka betydligt yngre än vad han var.

Fast ur min synvinkel sände han bara ut ett budskap: falsk. Han ville så gärna verka som något annat än vad han var. Budskapet för hela föreläsningen var "omsättning är allt". Ändå gav han ut två budskap samtidigt. Det ena budskapet var att pengar uppenbarligen var viktigt. Det andra buskapet var mer komplext.

Han var en av de där människor som analyserade sin omgivning och gav omgivningen vad han trodde den ville ha. Jag har aldrig förstått mig på människor som lever så. Vad finns det kvar hos en person som är dennas egna - om allt personen gör är att agera efter hur andra beter sig?

Ur ett perspektiv är en sådan människa säkert väldigt framgångsrik. En person som anpassar sig efter sin omgivning och kan styra omgivningen i given riktning - har makt. Det ironiska i sammanhanget är att en sådan människa har makt över alla andra förutom sig själv. När man tänker på det närmare blir det svårare. Människan kan inte bara handla på ett sätt och tro att handlingar inte är riktiga för att det är ett "spel". Spelet blir så lätt en del av ens personlighet.

Om du gör allt för att effektivisera vägen till makt så rationaliserar du bort det enda som du äger; din förmåga att ha makt över dina egna handlingar. Så man får växla in sig själv, sina möjligheter, och sin självbild för att förändra andras bild av en själv. Är det inte väldigt sorgligt när man tänker på det?

Sen finns det de som säger att en människa kan få allt. Fast för att vara perfekt rent yrkesmässigt. Finns det verkligen plats för att vara mänsklig då? Finns det plats för människor som gråter på arbetet? Eller för människor som råkar göra fel? Om man är mänsklig på sitt arbete så är man inte fullkomlig. Knappast perfekt. Det föreläsaren sa var att när man kommer till arbetet så ska man fejka och bete sig annorlunda mot hur man mår. Det finns ingen plats för förlorare. Ingen plats för förståelse. Är det egentligen konstigt att människor som satsar mycket på sitt arbete verkar vara olyckligare? När de lever en stor del av sitt liv med att ha en personlighet som är det direkt motsatta än det hos en person som anses "medelmåttig"? Och när den personen släckt den sista lampan i rummet och ska gå och lägga sig. När inga andra människor är där. När vår fina föreläsare tar av sig sina Paul Smith skor och lägger den babyblå pullovern på sängkanten. Vem är han då?

Om en människa är det som de är oftast då finns inte "föreläsaren" utanför jobbet. Eller kan vi säga för oss själva att den delen av min personlighet är äkta och den delen är falsk. Jag tror människor kan dö på så många fler sätt än kroppsligt. Skillnaden är att när kroppen dör märker människan av det. När en bit av ens personlighet dör och ersätts av något syntetiskt finns det ingen där som sörjer.

(men man får jävligt snygga skor!)